Djungelkött igen - hur ska det kunna stoppas?

Det nya vapnet: ståltråd

ur: SWARA, East Africa Wild Life Society, återgiven här med SWARAs tillstånd (Jennifer Wiginton). Texten är © av SWARA.

Livet är att se elefanter leka i gyttjan, eller anfalla på låtsas; att se dem hälsa och vifta på snabeln för att fånga upp lukter. Eller att se en nyfödd försvinna in mellan skyddande ben, eller höra elefanternas rop på varandra, klangen av deras betar när de möts.

Men döden är att se en babyelefant dra en stållina efter sin svullna fot, som sitter så hårt åt att benet till slut går av och elefanten dör en långsam, fruktansvärt plågsam död.

Det först nämnda har jag sett många gånger, det sista bara på senaste tiden. Jag satt och hade det bra på Mountain Lodge på sydsluttningen av Mount Kenya, då jag såg en liten grupp elefanter närma sig vattenhålet. Jag log för mig själv när jag lyfte kikaren, och undrade varför en av ungarna verkade halta.

Det var sista gången jag log på ett tag. Först trodde jag att saken lätt skulle kunna rättas till. Men så enkelt var det inte. Den lilla elefanten Tarabeta, som jag såg första gången den 3 mars 2003, går fortfarande runt där ute, fortfarande med den dödliga snaran runt foten. Och det finns åtminstone fyra till som vi vet om. Allihop har blivit sedda regelbundet från turisthotellet. Ev av dem har faktiskt synts till ända sedan 2001. Hotellets elefantansvarige, Edwin Kinyanjui, har dokumenterat alla sådana observationer. Han har sett snarade elefanter 39 gånger de senaste 16 månaderna. Detta inkluderar inte en vuxen elefant som dog nära porten till hotellet med en snara om snabeln, eller alla de många skadade bufflar man sett.

För att Tarabeta och de andra elefanterna ska kunna räddas, är det mycket som måste klaffa. Det behövs bättre samordning mellan hotellet och Kenya Wildlife Service (KWS) och ökade resurser för att ta itu med problemet. Enligt Bongo Woodley, som arbetar för KWS i Mt. Kenya Nationalpark, vill KSW ha omedelbara rapporter när man ser snarade djur. Så här skriver han till hotellchefen den 1 november 2002: "Att snarade djur dyker upp vid vattenhålen ger ett mycket dåligt intryck av Kenya som turistnation. Det är viktigt att jag får omedelbar rapport via radio om sådana händelser."

Det måste skapas ett idiotsäkert system för att rapporterna förs fram och dokumenteras, så att någon kan ta personligt ansvar. Så kommer frågan om KWS' gensvar. Om budskapet väl når fram, hur snabbt och effektivt reagerar KWS? I Tarabetas fall kom en veterinär till hotellet inom fyra dagar, troligen genom personligt ingripande från KWS-direktören Michael Wamithi, som jag träffade på hans kontor i Nairobi samma dag som jag sett elefanten. Tarabeta kom tillbaka till vattenhålet medan veterinären var på plats, men en så kort stund att någon räddningaktion inte hann utföras. Veterinären stannade två dagar till, i hopp om att Tarabeta skulle komma tillbaka, men var sedan tvungen att återvända till Nairobi för andra uppdrag.

Vad kan vara viktigare än fem snarade babyelefanter, som kommer till vattenhålet i full åsyn av turister och andra? Egentligen ingenting, men KWS har bara tre veterinärer för hela landet. Under de senaste 16 månaderna har de kunnat skicka en veterinär till Mountain Lodge bara fyra gånger. Det enda de har kunnat uträtta är att avliva stackars Cadillac den 17 februari 2003. Då hade han iakttagits i fem månader och var så svag, att hans mor måste överge honom. Han behövde inte ens sövas för att tas om hand.

För att inse problemet måste man veta hur det går till att avsnara en elefant. Så här berättar Mr Woodley: "Man måste tänka på svårigheterna att skjuta ett vilt djur i skogen med bedövningspil. Det tar ca en kvart innan bedövningen verkar, och då måste man kunna hitta djuret, som troligen har flytt så långt det hunnit. En flock upprörda elefanter inne i skogen, med en försvarsberedd mamma som håller sig nära den skadade kalven, är minst sagt farlig. Att skjuta från helikopter och följa de flyende djuren från luften är möjligt på savannen men inte i skogstrakter. I stället måste man ha en liten radiosändare fastsatt på pilen, men å andra sidan kan pilen lätt ramla av när djuret flyr. Vad som verkligen behövs är en hängiven och modig veterinär som alltid finns tillgänglig, med ett fordon och två vakter, alla beredda att skjuta om det behövs. Och alltihop kostar förstås pengar."

Uppenbarligen är det en bättre idé att se till att snarorna hålls borta, till att börja med. För att göra detta måste man sätta upp reguljära röjningspatruller, och dessutom slå till mot dem som sätter ut snarorna.

Det förekommer röjningspatruller, men inte tillräckligt intensivt. Hotellet har fyra fast anställda parkvakter, två vid entrén och två som följer med besökare på guidade turer. Alltså måste röjningspatrullerna komma någon annanstans ifrån. KWS har redan fyra stycken som arbetar i Mt. Kenyas 2.800²km stora område. Det betyder att de kan komma förbi Mountain Lodge tre gånger om året. Enligt Mr Woodley behövs ytterligare fyra mobila enheter, var och en bestående av fordon, förare, arbetsledare och fem parkvakter, för att skydda Mt. Kenya från de pågående angreppen. Det finns också frivilliga patruller som ställer upp när de kan, både i Mt. Kenya och Tsavo (se nedan). Dessutom ger man föreläsningar ute i byarna och arresterar tjuvjägare och snarare så snart det går. Men ofta känns det som en språngmarsch på stället.

Viktigast är förstås att slå till vid källan. Den förekommer otroligt mycket tjuvjakt med snaror i Kenya. Det är en gren av handeln med djungelkött, s.k. bushmeat, som bara växer och växer. Enligt Mr Woodley förvärras handeln med djungelkött kring Mt. Kenya, liksom i andra skogar, av en regeringspolitik som stöder det s.k. shambasystemet. Det innebär Skogsdepartementet inbjuder bönder från avlägsna trakter att komma dit och delta i skogsplantering, mot att de får odla sina egna små åkrar. Dessa bönder har alltså rätt att vistas i skogen, och i motsats till den bofasta befolkningen är de både rörliga och mycket fattiga. De utökar både sin diet och sin inkomst genom olaglig verksamhet. De tjuvskjuter i de kringliggande skogarna, sätter ut snaror och fällor, jagar med hundar, fäller träd och anlägger skogsbränder när de känner sig orättvist behandlade. Det är uppenbart att shamba-systemets fördelar för inflyttade odlare måste vägas mot alla olägenheter och skador som vållas i naturen. En total omläggning av politiken måste övervägas.

Tarabeta går kvar där ute med snaran om benet. Vad vi ser kring Mountain Lodge är bara en bråkdel av vad som sker hela tiden, i hela Mt. Kenya-parken och alla landets nationalparker, även i Nairobi nationalpark. I Tsavo East finns fyra frivilliga röjningspatruller som får stöd av Sheldrick Wildlife Trust. Fast de bara täcker en liten del av parken, tog de bort mer än 14.000 snaror år 2002. Om man räknar med att detta är 5% av samtliga, som en tjuvjägare uppgav, så är det 260.000 djur som dör där ute varje år.

Inte är det bättre i Masai Mara. Tjuvjakten med snaror tar helt enkelt mer än naturen förmår bära. När en djurart tagit slut i området, flyttar andra djur dit utifrån, och blir i sin tur dödade, tills det är helt tomt. Daphne Sheldrick säger att jakt med snaror kommer att göra slut på landets djurliv mycket fort, som det redan har gjort i flera västafrikanska länder. Kenya borde dra lärdom av vad som har hänt där.

Daphne Sheldrick anser att allt kött från vilt borde vara olagligt. Att tillåta det till försäljning, till exempel genom att ange att det skjutits på privata viltfarmer, började 1991 som ett tvåårigt försök. Det gav upphov till följder som nu inte går att överblicka. KSW klarar inte av den tjuvjakt som blev följden. Handeln med djungelkött dödar våra elefanter, precis som handeln med elfenben dödade våra elefanter. Nu är vapnet ståltråd, inte gevär. Om elefanterna sköts ihjäl inför andras åsyn i lika hög grad som de nu kan ses snarade, fast de dör i skymundan, skulle det bli ett ramaskri, både här hemma och utomlands.

Det ironiska är att det är mycket barmhärtigare att bli dödad av skjutvapen än att bli snarad. Det är dags att ändra prioriteringarna både för regeringen, för KWS, och för allmänheten. Handeln med djungelkött måste kort och gott få ett slut. Det låter inte så mycket om snaror som om elefantbössor. Därför måste vi som bryr oss föra oväsen!!!

PS. Vi kan stödja röjningspatrullerna!

Som det står i artikeln ovan, har Sheldrick Wildlife Trust fyra röjningspatruller i Tsavo. De kallas Mtito Team, Ithumba Team, Burra Team och Peregrine Team och har hållit på sedan april 1999. Patrullerna genomsöker gränstrakterna kring Tsavo efter snaror, men måste ibland gå långt in i parken för att komma åt tjuvjägarnas alla fällor för djungelkött. De har ett nära samarbete med KWS, och patrullerna åtföljs alltid av KWS' parkvakter. De fyra röjarlagen leds av unga män, universitetsutbildade och med stark känsla för naturen och de vilda djuren. De inspirerar och uppmuntrar sina lagmedlemmar, och de har ständig kontakt med kringliggande samhällen beträffande alla deras iakttagelser. Arbetet är oerhört viktigt, eftersom jakten på djungelkött dödar många fler djur än vad naturen hinner föda, och hotar överlevnaden för flera arter. Vi ber därför alla våra vänner att hjälpa oss att få stopp på detta, både för den naturliga balansens skull och för det fruktansvärda lidande som det medför för de oskyldigt drabbade.

Att sätta snaror är en urgammal jaktform. Man sätter dem utmed viltstigar som leder till vatten. Snarorna kan vara av ståltråd, nylontråd, eller vanligt rep. De finns i alla storlekar och dödar allt som rör sig, från småfåglar till elefanter. Om 1.000 snaror har 5% effektivitet dör 18.250 djur om året. Snarorna drabbar blint - en som är avsedd för en liten antilop kan döda en stor elefant, allteftersom snaran dras åt och skär djupare och djupare in i benet eller snabeln. En gång i tiden var denna jakt ett sätt för fattiga människor att överleva. Men nu är den big business även internationellt.

Daphne Sheldrick

Dessutom, kan man tillägga, är jakt med snaror otroligt fegt. Jägaren behöver aldrig möta sitt offer. Det kräver inget mod och ingen skicklighet. Kära elefantvänner, skriv gärna insändare till tidningarna och berätta om detta! Det ska finnas restauranger nere i Europa där man kan äta djungelkött, givetvis lanserat som "en läckerhet".

• Skriv till de afrikanska ambassaderna och be dem vänligt att de uppmärksammar detta hot mot deras naturrikedom.
• Skriv till EU.
• Skriv gärna till Ericsson, telefonföretaget, och fråga dem varifrån de köper metallen coltan som används för att göra mobiltelefoner. Metallen hämtas i Afrika, bl.a. i Kongo där jakten med snaror är som allra värst.
• Jag skrev och frågade både Ericsson och Nokia. Nokia svarade att de inte har någon handel med coltan från Kongo. Ericsson svarade inte, så de kan behöva några påstötningar till.

Adresser hittar ni i telefonkatalogen (som finns här t.ex.). Den som har e-post har kanske möjlighet att skriva den vägen, annars är det inget fel på ett vanligt brev. Hör av er till FFE (kansliet@forsvaraelefanterna.nu) om ni behöver hjälp att utforma ett brev.

Elisabet Peterzén