|
Vi presenterar nedan aktuell information om några av våra fadderelefanter. Vill du gärna vara en fadder? Välj då gärna ut en elefant nedan och kontakta oss genom att som ett första steg klicka här.
Fadderelefanterna i Tsavo
november 2003
Edie, ett annat litet matriarkämne, är född 1999. Hon var ca 4 månader gammal när hon räddades ur en brunn där hon fallit ner på Namunyak ranch norr om Lewa Downs. Hennes familj arbetade hela natten för att rädda henne, men till slut var de tvungna att gå därifrån eftersom några herdar kom dit med sin boskap. Ian Craig från Lewa Downs vinschade upp henne, och hon flögs ner till Nairobi.
Namnet Edie fick hon på Ians begäran efter en avliden donator som hette Evie. Vi ger gärna våra ungar etniska namn, så vi ändrade på namnet litet. Edie betyder "där borta" på samburu, och det var donatorns familj också nöjda med.
Eftersom hon var 4 månader vid ankomsten, saknade Edie sin egen elefantfamilj. Men hon blev glad när hon mötte sina små kamrater på barnhemmet. Hon hade slagit sig ganska illa i fallet ner i brunnen, men annars mådde hon bra, så veterinären har haft ett lätt jobb med henne. Vad hon framför allt behövde var kärlek och omtanke, och det har hon fått både av Skötarna och av sina kamrater. Hennes bästa vän är Ilingwezi.
Den 25 april hörde vi om en liten elefant som gick ensam vid Ol Malo nära Loisaba i norra Kenya. En ung ko hade dödats med spjut av medlemmar av Pokot-stammen. Ungen fick alltså senare namnet Ol Malo, och hon står som PRESS STOP på sista sidorna av tidningens förra nummer.
Det var en liten hona som inte själv hade blivit skadad, och hon var inte särskilt rädd för människor. Men hon blev rädd och skrek på natten, så hon höll alla de andra elefanterna och naturligtvis även Skötarna vakna. Det tog ungefär en vecka innan hon lugnade ner sig och vågade sova.
Nu mår Ol Malo bra. Hon är mycket lättskött och hänger med de andra ut varje morgon.
Mulika är en annan liten hona, ca 7/8 månader gammal när hon hittades vandrande ensam på Elsas Kopje Lodge i Meru Nationalpark hösten 2002. Chefen där, Mark Jenkins, lyckades fånga henne med hjälp av parkvakter och besökare och stänga in henne för natten. Nästa dag skickades hon till Nairobi. Hon fick lugnande medel för själva transporten, men när hon vaknande var hon väldigt arg och vild. De andra barnhemselefanterna lyckades lugna ner henne, men det var svårt att få henne att acceptera mjölk ur en flaska. Vi var också tvungna att hålla henne instängd i en noshörningsfålla några dagar, eftersom hon försökte rymma flera gånger. Efter några dagar hade hon gått med på att stanna, men hon var tydligt deprimerad. Vi kunde se att hon sörjde sin egen familj i flera månader efteråt, vilket är normalt i den åldern.
Hon fick namnet Mulika efter ett ställe inne i parken där hon hittades. Hon var mycket mager och uttorkad när hon togs om hand, men med hjälp av rätt mediciner lyckades vi undvika de diarréanfall som brukar drabba stressade ungar. Bortsett från det lugnande medlet under transporten har hon aldrig behövt veterinärhjälp. Långsamt har hon fått tillbaka sitt livsmod och leker gärna med de andra i gyttjebadet. Hon är snäll och mild till sinnes, och mycket god vän med Nasalot som sover närmast henne på nätterna.
Sosian anlände den 17 juli 2002. Han var hela 2½ år gammal och hade iakttagits en tid vandrande omkring på egen hand på Sosian Ranch i Rumurtidistriktet. Ingen var särskilt orolig, för det fanns många elefanter i trakten och man räknade med att han hörde till någon av flockarna. Efter någon vecka rapporterades att han låg under ett träd och verkade ha väldigt spänd mage. En räddningspatrull skickades ut och lyckades fånga honom, trots hans ansenliga storlek. Inget vet varför han var ensam, eller vad som hänt hans mamma. Det är ett mysterium än i denna dag.
Mike Seaton åkte för att hämta honom i sin Cessna med att lag från David Sheldrick Wildlife Trust, inklusive veterinär. Ingen var beredd på att han skulle vara så stor, för det hade sagts att han var ungefär lika stor som en get. Det var inte lätt att lasta ombord honom, fast han var sövd. Han vägde över 500 kg! Lika svår var avlastningen i Nairobi.
Väl framme placerades han i den starkaste fållan. Han var alldeles för stor för babystallen, och Skötarna iakttog honom med viss försiktighet. Alla höll andan medan han återfick medvetandet. Men så fort han vaknade började han lugnt äta grönsaker, och sedan har han aldrig slutat.
Egentligen skulle det varit bäst att han kommit direkt ner till Tsavo. Nu är han i alla fall där, och allt är bra. Han kan vara litet tuff mot de yngre grabbarna, men det är sådant som man får ta om man är elefanttjur, som de.
Ännu en moderlös babyelefant har tagits om hand av Daphne & Co i Nairobi. Det var den 14 juli på Mpala Ranch som en massajisk herde träffade på en ensam elefant, ca 6 månader gammal. Elefanten låg på marken, och först trodde herden att den var död. Men när han tittade nogare efter, såg han att den levde och verkade oskadd. Han sprang då 2 km för att berätta om kalven för ranchens tillsyningsman, Joe Outram, och hans fru Kerry. Kerry ringde oss och Joe gick ut och tittade. Kalven låg kvar på samma ställe, och nu var de säkra på att den var död. Men när de kom 4 meter ifrån den, reste den sig upp och gick längre in bland buskarna.
Det tog en kvart för människorna från ranchen att fånga kalven och köra den till huset. Det var för sent att köra ner den till Nairobi samma kväll, så Kerry åtog sig att ta hand om den under natten. Hon skulle se till att den aldrig var ensam, lägga en filt över den och ge den bara vatten, ingen mjölk.
Kalven drack vatten och tog emot grönsaker, som den fick under natten av tre frivilliga som höll vakt. Så fort morgonen kom körde Joe de sju timmarna det tog ner till Nairobi, med elefanten och hjälparna bak i bilen. De kom fram vid middagstid, 24 timmar efter det att herden hade hittat kalven. Så fort han kommit fram drack han en flaska mjölk och somnade sedan i sitt stall närmast lilla Sunyei.
Vad skulle han heta? Folk på ranchen hade föreslagit Uaso Nyiro, men vi har ju redan både en Uaso och en Nyiro. Då förslog de Lominyes, efter mannen som hittade honom. Men vi har redan Lominyek, som betyder "den lycklige". Till slut enades vi om Napasha. På kvällen kom veterinären och gav honom en spruta antibiotika. Detta behöver tre dagar i följd som skydd mot den psykologiska och fysiska stress han utsatts för.
Kl 5:15 em kom de andra småelefanterna hem från sin promenad. Skötarna försökte väcka Napasha, men först när han hörde sina kamrater spratt han till liv. Han gick ut, och alla hälsade på varandra med stor förtjusning. Tomboi var jätteglad att ha fått en killkompis, och lilla Sunyei strålade av glädje. Ol Malo och Wendi höll först litet distans. Men nästa morgon var alla fem tillsammans och verkade trivas bra ihop.
Fast det är uppenbart att Napasha inte riktigt fattar vad som har hänt, och att han sörjer sin egen familj, kan vi tydligt se att det är en lättnad för honom att bli omhändertagen, fast det är av tvåbeningar och några minielefanter. Vi hoppas han ska klara sig bra och få ett långt liv som vild elefant!
Måndagen den 9 juni kom ett telefonsamtal från Kenya Wildlife Service om att Samburukrigare hade räddat en liten elefant dagen innan. Den satt fast i ett hål av kvicksand, och hade för tillfället tagits om hand på Ol Donyo Nyiro polisstation.
Klockan var redan ett på dagen. Det gällde nu att snabbt 1) ta reda på exakt var polisstationen låg i det jättelika Laikipia-distriktet, 2) bekräfta att elefanten fortfarande var vid liv, 3) ta reda på närmaste flygplats och föra elefanten dit, och 4) skaffa medicinering för att fortsätta hålla elefanten vid liv, eftersom den drabbats av stress och uttorkning.
Att kontakta en fjärran polisstation via en knastrande radio var inte lätt, och minuterna rann iväg. Då ringde Tom Silvester från Loisaba Ranch. Han visste precis var Ol Donya Nyiro låg och sa att Loisana var närmaste flygfält. Så hoppade han i sin bil och for själv till polisstationen, en färd på 45 minuter. Vi bad honom ringa oss så snart han kom fram.
Under tiden skaffade vi fram katastrofutrustningen: medel mot uttorkning samt mjölk, en rund presenning med handtag runtom, en varm filt till babyn och en madrass åt den att ligga på. Vi kunde bara hoppas att den skulle vara liten nog att inte behöva bedövas inför flygningen.
Tom ringde tillbaka och sa att kalven levde och var ganska stark. Den var nyfödd, navelsträngen satt fortfarande kvar. Nu var det bråttom att planet kom iväg, så att det skulle hinna tillbaka till Nairobi innan det blev mörkt.
På polisstationen mötte Tom det vanliga byråkratiska tjafset, eftersom myndigheterna måste ha klarsignal från Nairobi för att släppa kalven. Radiokontakt med KWS löste detta problem. Samburumännen som räddat kalven hade svårt att ta farväl av den. De såg den redan som "sin" kalv, eftersom den följde efter dem och tydde sig till dem. Tom lovade dem att den skulle komma i goda händer, och körde i rasande fart till flygplatsen. Där behövde han vara vänta en kvart tills planet kom och kalven kunde tas ombord.
Tom berättade att det var en hona och inte en tjur, som vi trott först. Det är lätt att ta fel på så små ungar. Han föreslog att kalven skulle heta Ntome, som är samburuordet för elefant. Vi diskuterade saken med våra Samburu-skötare, eftersom vi ju redan har Ndume från Nanyuki och Thoma från Thompsons Falls, och båda låter ganska lika Ntome. Vi frågade vad sandfloden hette, där ungen fastnat, och de svarade Sunyei. Sunyei fick alltså bli ungens namn.
Kl 18.45 kom hon fram till Nairobi. Hon fick antibiotika och drack flera liter både mjölk och vätskeersättning. På natten sov hon lugnt, eftersom hon var för liten att förstå att hon förlorat sin mamma och sin familj. Sambururäddarna hade i all välvilja givit henne komjölk, som inte är bra för elefanter, så det kan hända att hon får litet ont i magen. Annars är det inga fel på henne, utom att hon är mycket mager eftersom hon kommer från en stam av ökenelefanter som ständigt är på vandring.
Vår förening förmedlar fadderskap åt många hjälpbehövande elefantungar. Detta unika projekt kostar mycket pengar och finansieras via bidrag från hela världen. Bidragen betalar foder, stallunderhåll, transporter, mediciner, och skötare till varje fadderelefant. Vårt samarbete med The David Sheldrick Wildlife Trust i Kenya är mångårigt och vi garanterar att pengarna används på bästa sätt.
Vill du gärna bli en fadder till någon av elefanterna i Tsavo? Välj då gärna ut en elefant och ta kontakt med oss genom att som ett första steg klicka här.
|
och är överförd till HTML av MÅ